förhoppningsvis en tankeställare...
...men antagligen går det ändå inte in!
Bästa läsare,
sitter här i blackeberg o är så vidrigt sur! Hur kan man välja att ta avstånd från ett ofött barn som ligger o gror i ens en gång i tiden bästa väns mage? Finns det något rimligt skäl som ger en vuxen människa (oberoende nationalitet och religion) rätt att ignorera en sådan stor händelse?
Alltså jag har genom åren svalt helt sjuka förlovningar, bisarra äktenskap som man sett iförväg skulle brakat åt skogen (och sedan gjort det) osv osv o ja har gjort det för att det varit mina vänners val som dom själva trott gjort dom lyckliga. "Vem är jag att bestämma vad som gör dom lyckliga?" har jag tänkt som ett mantra när tex mina nyss fylda 19åriga kompisar gift sig efter 13mån bekantskap. Jag var lika god vän för det o va lika engagerad som vanligt! Trots att jag inte delade deras religösa uppfattning.
MEN nu när det är min tur att vara himlastormande lycklig- Rättare sagt VÅR tur att vara lyckliga! VÅR tur att få dela något stort- Näe, då passar det inte att gratta. Då låtsas dom om som att de inget hört. Låtsas om att de inte läst i bloggen, fått sms, inte hört skvallret bland "vännerna" osv.
Nog låter det väl fånigt? Men sån är verkligheten o jag hånar o föraktar alla min numera föredetta kompisar över deras litenhet. JA det är en liten Judasunge avlad i hor och synd men vi älskar den lilla skrutten o jag har inte gjort något fel! JAG har aldrig lovat evigtrohet åt högre makter. Jag blev kär, flyttade ihop, blev med barn. O ungen i min mage den hade absolut inget val. Den blev till o kommer alltid älskas av både mig o Henric o vi två kommer älska varandra jämt! Vi trivs i vårt lilla syndanäste!
Men tack för ingenting då surpuppor. Alla ni som jag vet har hört eller läst men inte sagt grattis: vi känner inte varndra längre! Tyvärr, vissa av er betydde mycket för oss. Jag har gett de flesta av er fler ärliga chanser att gratta och visa omtanke och respekt, än vad ni förtjänar.
Men i all ilska sänder jag en tanke till Isa-hjärtat o hennes familj som är duktiga i sin genre men ändå ger mig o Henric o vår lille bäbis både tid, intresse o omtanke. Sånt gillar vi.
-Människan är inte sämre än vad hon gör sig- Plus att som jag minns det så är det upp till en viss annan att döma....
Bästa läsare,
sitter här i blackeberg o är så vidrigt sur! Hur kan man välja att ta avstånd från ett ofött barn som ligger o gror i ens en gång i tiden bästa väns mage? Finns det något rimligt skäl som ger en vuxen människa (oberoende nationalitet och religion) rätt att ignorera en sådan stor händelse?
Alltså jag har genom åren svalt helt sjuka förlovningar, bisarra äktenskap som man sett iförväg skulle brakat åt skogen (och sedan gjort det) osv osv o ja har gjort det för att det varit mina vänners val som dom själva trott gjort dom lyckliga. "Vem är jag att bestämma vad som gör dom lyckliga?" har jag tänkt som ett mantra när tex mina nyss fylda 19åriga kompisar gift sig efter 13mån bekantskap. Jag var lika god vän för det o va lika engagerad som vanligt! Trots att jag inte delade deras religösa uppfattning.
MEN nu när det är min tur att vara himlastormande lycklig- Rättare sagt VÅR tur att vara lyckliga! VÅR tur att få dela något stort- Näe, då passar det inte att gratta. Då låtsas dom om som att de inget hört. Låtsas om att de inte läst i bloggen, fått sms, inte hört skvallret bland "vännerna" osv.
Nog låter det väl fånigt? Men sån är verkligheten o jag hånar o föraktar alla min numera föredetta kompisar över deras litenhet. JA det är en liten Judasunge avlad i hor och synd men vi älskar den lilla skrutten o jag har inte gjort något fel! JAG har aldrig lovat evigtrohet åt högre makter. Jag blev kär, flyttade ihop, blev med barn. O ungen i min mage den hade absolut inget val. Den blev till o kommer alltid älskas av både mig o Henric o vi två kommer älska varandra jämt! Vi trivs i vårt lilla syndanäste!
Men tack för ingenting då surpuppor. Alla ni som jag vet har hört eller läst men inte sagt grattis: vi känner inte varndra längre! Tyvärr, vissa av er betydde mycket för oss. Jag har gett de flesta av er fler ärliga chanser att gratta och visa omtanke och respekt, än vad ni förtjänar.
Men i all ilska sänder jag en tanke till Isa-hjärtat o hennes familj som är duktiga i sin genre men ändå ger mig o Henric o vår lille bäbis både tid, intresse o omtanke. Sånt gillar vi.
-Människan är inte sämre än vad hon gör sig- Plus att som jag minns det så är det upp till en viss annan att döma....
Kommentarer
Trackback
