hmmm...
Promenerade stillsamt över södermalmstorg och funderade över livet. Blev panikglad när jag tänkte över min situation. Drömkillen, drömjobbet och nu drömgraviditeten. Allt är verkligen super! Var sådär fånigt nöjd hela dagen. Inte ens det faktum att jag städade hela salongen själv och att 4 av 6 assistenter är sjuka rubbade mitt humör.
Men så kom jag hem och började med maten. Medan riset kokade damsög jag och diskade efter Henrics o Dannes ärtsoppekalas. Då kom den- Känslan! Den liksom smög sig på.. "jessica, är inte det här liiite för bra?" Antagligen är det så. Så här bra ska det väl inte få vara? Alltså jag klagar inte men på nåt härligt svenskt vis så är aldrig lyckan långvarig och ju längre lyckan varar desto större blir smällen när det väl tar slut. Förhoppningsvis återkommer jag inte på ämnet, men antagligen dröjer det väl inte så länge. Sparken är väl det som känns lindrigast...
Nåväl. Dagens I-landsproblem= avklarat!
