Men vad är det för fel!?
ALLTID när Henric är utanför lägenheten längre än nån timme börjar våra grannar hard core-bråka! Vad är det för fel på dem?! VARJE GÅNG!!!!!
Idag tänker iaf inte jag ringa polisen. Får nån annan vänlig själ göra. Jag känner mig inte vänlig idag-jag har drabbats av bildafamilegoism. Den där fina egoismen som gör att allt annat utanför den egna familjen tappar värde. Det är både fruktansvärt och fantastiskt på samma gång. ALDRIG att jag skulle palla ett sånt prakt gräl som ja hade på jobbet för några veckor sen tex. Alltså grälet hade inte ens hänt förr i tiden då jag antagligen hade lagt mig redan innan det börjat. Nu är jag tvungen att säga emot, no way att jag tar skit i onödan! Jag har viktigare saker som styr nu. Jag känner mig helt okrossbar psykiskt för jag veeet att mitt jobb, det där "stället" till arbetsplats (hur mycket jag än älskar det) inte är värt ett skit i verkliga livet! Att kurser o bokningar o tomma kaffetermosar eller felvikta handdukar är bland det fånigaste i världen att stressa upp sig över! Då är det ju superbra! Eller när vissa mindre begåvade kunder skäller ut mig när jag ringer o ber tusen ggr om ursäkt o deras ordinarie frisörs vägnar, då denne är hemma o sjuk o måste ställa in bokningen. Då är d också skönt att kunna känna helhjärtat att Näe, ja bryr mig inte, hej då!
Men så kommer man till den dåliga biten. Jag känner varken behov eller ansvar what so ever att tex trösta en kollega (inte närastående vän! Men still, en vän) då hon gråter pga mensvärk, elak kund, för hög press osv osv. Jag som ALLTID brytt mig om ALLA känner bara uppriktig irritation över att det tar sån förbannad tid för människan att sluta grina. Kanske är jag hungrig o påväg till lunch-varför ska jag då vänta på nån som grinar utan anledning(i mina ögon)? Min kropp behöer mat-NU! Eller kanske är jag påväg hem från jobbet o är trött både i huvet o i kroppen. Inte vill ja höra på hur duuuuuuum hennes kund var. Jag vill hem till Henric o känna bebisen sparka!
Tom när det kommer till spädbarn är jag totalt likgiltig! Visst- "gullig unge" kan jag tänka. Thats it! Inge guuuuuuuuuuuuuuuuu va sööööt!!! Eller som vissa gravida som känner nåt slags tryck i mjölkbrösten när de hör barnagråt, na-a! Tycker bara ungen är jobbig o mamman trög som inte får tyst på ungen. Enda ungen jag blir odelat glad av att se är mitt kusinbarn Xander. Han är finast o får skrika hur mycke han vill!
Jag har blivit ett hårdhjärtat monster vad gäller allt annat än min familj (plain Larsson/Nilsson) o min blivande familj (Larsson/Östberg). Jag veet att jag borde skämmas men näe, det går inte. Kroppen har slagit om.
Idag tänker iaf inte jag ringa polisen. Får nån annan vänlig själ göra. Jag känner mig inte vänlig idag-jag har drabbats av bildafamilegoism. Den där fina egoismen som gör att allt annat utanför den egna familjen tappar värde. Det är både fruktansvärt och fantastiskt på samma gång. ALDRIG att jag skulle palla ett sånt prakt gräl som ja hade på jobbet för några veckor sen tex. Alltså grälet hade inte ens hänt förr i tiden då jag antagligen hade lagt mig redan innan det börjat. Nu är jag tvungen att säga emot, no way att jag tar skit i onödan! Jag har viktigare saker som styr nu. Jag känner mig helt okrossbar psykiskt för jag veeet att mitt jobb, det där "stället" till arbetsplats (hur mycket jag än älskar det) inte är värt ett skit i verkliga livet! Att kurser o bokningar o tomma kaffetermosar eller felvikta handdukar är bland det fånigaste i världen att stressa upp sig över! Då är det ju superbra! Eller när vissa mindre begåvade kunder skäller ut mig när jag ringer o ber tusen ggr om ursäkt o deras ordinarie frisörs vägnar, då denne är hemma o sjuk o måste ställa in bokningen. Då är d också skönt att kunna känna helhjärtat att Näe, ja bryr mig inte, hej då!
Men så kommer man till den dåliga biten. Jag känner varken behov eller ansvar what so ever att tex trösta en kollega (inte närastående vän! Men still, en vän) då hon gråter pga mensvärk, elak kund, för hög press osv osv. Jag som ALLTID brytt mig om ALLA känner bara uppriktig irritation över att det tar sån förbannad tid för människan att sluta grina. Kanske är jag hungrig o påväg till lunch-varför ska jag då vänta på nån som grinar utan anledning(i mina ögon)? Min kropp behöer mat-NU! Eller kanske är jag påväg hem från jobbet o är trött både i huvet o i kroppen. Inte vill ja höra på hur duuuuuuum hennes kund var. Jag vill hem till Henric o känna bebisen sparka!
Tom när det kommer till spädbarn är jag totalt likgiltig! Visst- "gullig unge" kan jag tänka. Thats it! Inge guuuuuuuuuuuuuuuuu va sööööt!!! Eller som vissa gravida som känner nåt slags tryck i mjölkbrösten när de hör barnagråt, na-a! Tycker bara ungen är jobbig o mamman trög som inte får tyst på ungen. Enda ungen jag blir odelat glad av att se är mitt kusinbarn Xander. Han är finast o får skrika hur mycke han vill!
Jag har blivit ett hårdhjärtat monster vad gäller allt annat än min familj (plain Larsson/Nilsson) o min blivande familj (Larsson/Östberg). Jag veet att jag borde skämmas men näe, det går inte. Kroppen har slagit om.
Kommentarer
Trackback
